Långbacka / Bådagård skapar sagolik musik

Långbacka/Bådagård är sångerskorna och multimusikerna Maja Långbacka och Matilda Bådagård.   Tillsammans skapar de pop som möter folk på ett sätt du aldrig hört förr.Musiken beskrivs bäst som soundtracket till en saga. Men med texter som speglar verkligheten. Vi hörde oss för med Matilda för att få veta mer om denna spännande duo. 

När jag kikade på era låtar såg jag att ni började och slutade med samma titel. Fast sista spåret var en hymn. Så jag undrar om den släpps i fysiskt format?

Den finns i fysisk form från den 28 september på CD. Sen har vi den officiella releasekonserten 12 oktober på Stallet i Stockholm. Det är en väldigt albumtänkt skiva. Nästan som en svit, med låtar som går lite in och ur varandra. En regelrätt poplåt avlöses av nåt lite mer stämnings och filmaktigt spår utan sång eller eller bara en hymn som på slutet. Tanken är att man ska lyssna på skivan och komma in i en värld som man inte slits ur ifrån, utan man får bara stanna där. Så vi hoppas att folk lyssnar på hela albumet och köper skivan. Fast det är inte så många som har skivspelare längre, men vi hoppas ändå på detta.

Ni har en låt utan lyrik, For Hildegard, vem är denne Hildegard?

Det är en liten hyllning till Hildegard av Bingen. Det är en improvisation på ett stycke som hon har skrivit på elvahundra talet. Vi har blivit inspirerade av kvinnor före oss när vi gjorde den här skivan och hon kanske var den äldsta då. Vi tycker att hon är väldigt häftig och älskar hennes musik. Det är den enda låten på skivan som inte är original av oss.

Annars så har ni lite samhällskritiska texter…

Verkligen så har det blivit så. Det var inget som vi uttalade att nu gör vi en platta som består av samhällsreflekterande texter. Det var helt omöjligt att inte göra det för det var så mycket som snurrade i huvudet när vi skrev skivan. De flesta låtarna kom till när alla de här flyktingströmmarna började röra sig över Europa och när Donald Trump blev vald till president. Det var en tid som var lite speciell och det är samma idag kan man säga. Det går inte riktigt att värja sig från allt som händer i världen. Så man går och funderar på det väldigt mycket. När vi satte oss i studion och skulle skriva så blev det svårt att skriva om något annat än det vi gick och tänkte på. Nästan alla låtar kom till innan förra hösten, men sen kom MeToo rörelsen också. Det var inte så att vi skrev låtar i det, utan det var snarare så att allt bara skedde simultant. Det var som att vi gick och bar på en massa tankar som många andra kvinnor gick och bar på. Sen skedde den här rörelsen och allting bara gick i symbios på nåt sätt. Det hände sig att vi släppte då den första låten, Wake Us Up, precis i rörelsens linda. Vi fick spela den på det stora manifestet på Norrmalms torg. Den blev väldigt stark och politisk. Fast när vi skrev den kanske vi inte hade det för ögonen.

Foto: Petter Berndalen

Då ni spelar alla instrument själva antar jag att ni är musikaliskt skolade?

Det måste man säga att vi är. Vet inte om skolade är rätt uttryck, men vi är väldigt utbildade. Vi har gått på musikhögskolan. Vi kommer från lite olika håll. Maja är utbildad inom folkmusiken medan jag är mera jazzutbildad. Det är olika arbetssätt hur man tar sig an musiken så vi bestämde oss för att när vi jobbade skulle vi jobba intuitivt, lyssna hela tiden och bara spela. Vi har inte suttit ner och bestämt nånting eller komponerat efter konstens regler utan det är mycket att bryta mot reglerna t ex arrmässigt. Det var ganska spännande att jobba så. Sätta sig med två fioler eller bara med våra röster och intuitivt skapade vi någonting. Vi har utbildning i ryggen såklart. Vi kan mycket saker. Vilket säkert kommer ur en också.

När ni gör era låtar skriver ni texten eller musiken först? Eller flyter det ihop?

Allting flyter ihop. Allt sker samtidigt. Texterna skulle jag säga att vi ändå har stött och blött. Vi kanske har gjort en låt, en text, men sen har vi bollat texterna mycket för att det ska kännas 100% genomarbetat och precis det vi vill säga. Ingenting är lämnat åt slumpen. Både jag och Maja kände att vi ville ha starka texter på skivan.

En del slänger in en textrad bara för att det behövs en till…

Exakt. Så kanske man jobbar från början för att få en stomme. Sen har vi ifrågasatt, tänkt till och försökt slipa det där. Texterna har tagit flera varv efter det att låten är klar. Själva idéerna kommer hopflätade.

Då är det ändå känslan som styr…

Det är det absolut. Sånt är jätteviktigt även i arrangemanget och produktionen. Man måste vara i en viss känsla för att budskapet ska nå fram.

Jag antar att låten So Your Back beskriver människans oförmåga att lära sig av historien…

Vi skrev låten efter att Trump hade blivit vald, så man kan säga att den handlar om den växande nationalismen och oförmågan att se att historien upprepar sig. Vi gör samma misstag som vi har gjort förut. Det sorgliga är att det känns som att den passar lika bra idag in på samtiden.

Det har sagts att er musik bäst beskrivs som soundtracket till en saga, har du någon favoritsaga som du skulle vilja tonsätta?

Åh vilken bra fråga. Det känns som att det skulle vara inne på naturromantik. Rödluvan är bra. Jag tycker att den har en modig tjej i sig på ett sätt som jag gillar.

När det kommer till era egna förebilder så är det rätt så spretigt antar jag.

Väldigt spretigt, men ganska samstämmigt. Inte så att vi gillar helt olika saker. När vi gjorde skivan lyssnade vi på ganska mycket olika musik. Det kan var allt ifrån Radiohead, som vi båda älskar, popband typ Coldplay till Lena Willemark. Även amerikana som Emmy Lou Harris har vi lyssnat på en del. Samt bra svensk och anglosaxisk folkmusik. Jag har varit mycket i Brasilien och älskar brasiliansk musik så lite av den känslan är också med i många låtar.

Det är väl bra att ha en bred musiksmak?  

Det tycker jag nog. Ska man göra något nytt och inte något som redan finns tror jag att man måste utgå ifrån sitt inre. Allt som finns inom mig ska komma ut nu på mitt sätt. Om man bestämmer sig för att nu ska jag göra en popplatta och den ska låta ungefär så här för det är modernt, då kan det inte skapas något nytt utifrån det. Därför var det viktigt för oss att stänga in oss i studion och inte visa det här för nån innan det var klart. Vi ska lyssna inåt nu, vad vill vi göra, vad känns bra för oss och vad blir det för musik när du och jag samarbetar. Inte rådfråga hit och dit. Utan jobba klart med ett helt album vilket man sällan gör idag. Oftast idag gör man låt för låt och släpper. För oss var det viktigt att göra ett album från a till ö. Göra det själva, spela själva och spela in själva för att få den där känslan att ok, det här blev sant utifrån det vi ville göra musikaliskt.

Blev det några låtar som inte kom med på skivan?

En hel del. Så nu finns planer på nästa album. För vi måste ju spela in dem också. Vi längtar efter att först få komma ut och spela i höst, men sen längtar vi båda efter att få sätta oss i studion igen och göra ännu mer musik. Det hart varit lätt att jobba tillsammans. Det har bara runnit ur oss på ett sätt som jag inte tror att någon av oss upplevt tidigare.

Ni har även skrivit låtar till andra artister…

Ja lite grand. På lite olika håll. Maja har skrivit musik tillsammans med sin man till Cirkus Cirkör. Jag har skrivit lite låtar till andra artister inom lite olika genrer. Vi båda har gjort musik till en kortfilm, Riktiga män luktar diesel. Det är en dröm att den här duon ska finnas till och att vi ska kunna få lite olika uppdrag inom scen och filmkonsten. Det är något som vi dras till.

När du skriver till andra artister, brukar du då ha fått en förfrågan från artisten?

Oftast har det varit en förfrågan eller en idé som kommer ifrån något håll. T ex ett förlag. Man kanske har träffat artisten ifråga och utarbetat någonting. Det är väldigt roligt. Jag fick en förfrågan till ett band som spelar västkustrock. Det var väldigt intressant. Jag har aldrig skrivit något i den genren tidigare. Det är något helt annat för då går man in i en process där man kan hantera ett hantverk, men det blir inte riktigt det där att man sätter sig ner och tänker vad vill jag. Det är mer en beställning.

Minns du vilken som var den första skivan som du köpte själv?

Dels så köpte man kassettband och då minns jag att jag köpte Ace of Base. Sen var en viktig stund när jag köade för Oasis (What’s the Story) Morning Glory?,. Det var en relik, den skulle jag ha. Det skulle nog inte hända idag att man köar för en fysisk skiva, men det minns jag att jag gjorde i flera timmar. Den har jag kvar. Och jag har köpt väldigt mycket skivor i mina dar. Det är nästan som en utbildning i sig att köpa skivor. När jag gick i folkhögskolan gjorde man stora beställningar av skivor som man skulle ha. Jag har väldigt svårt att göra mig av med dem även om man inte lyssnar så mycket på CD idag. Har även mycket vinyl. Särskilt från Brasilien.

Posted in Jörgen Fredriksson, Nöje.