Anna Järvinen är tillbaka med nytt album 24 april betitlat ”Vestigia Terrent”. Det blir tio nya låtar. Men vad var det som gjorde att vi inte hört så mycket ifrån henne under några år? Vad är bakgrunden till några av låtarna och hur känns det att få spela med sina idoler? Vi hörde efter med Anna…
Vad var det som gjorde att det tog fem år mellan ditt förra och det nya albumet?
Jag tror jag hade en period efter förra skivan då jag kände att jag inte hade så mycket att säga. Sen så har jag tonårsbarn och sen så kom livet emellan. Jag var inte så sugen på att göra musik ett tag. Men långsamt så kom suget tillbaks, som det brukar.
Har det under de här fem åren varit så att du har skrivit låtar allt eftersom eller har skapandet legat helt nere?
Jag inbillar mig alltid att allt ligger helt nere och att jag inte gör nånting, men det är ju inte sant. Jag har haft några projekt med jazzmusiker, högstadiekompisar och Tapio Viitasaari och skrivit lite låtar till mig själv. Så när vi (Reine, Lars Fredrik och jag) väl bestämde oss för att köra igång, fanns det ett gäng låtar och sen skrev jag några till under arbetets gång. Minst halva skivan fanns redan då.
Har ni sen finslipat på de låtarna?
Ja precis. Det har varit väldigt roligt även om processen har sett annorlunda ut än tidigare. Förut har jag åkt ner till Göteborg, bott där i två veckor och intensivt spelat in med alla musiker. Liveinspelningar har det varit. Nu finns inte de möjligheterna riktigt för alla musiker är upptagna med andra projekt och jag jobbar heltid som lärare. Så tiden är knapp. Men vi har spelat in några låtar live. Grunden till fyra, fem låtar. Även om vi har jobbat på ett annat sätt den här gången så har det känts lika spontant som vid min första skivinspelning av albumet ”Jag fick feeling”. Mycket har hänt i studion, de flesta låtar har blivit något ingen av oss kunnat tänka fram.
Då är det svårt att plocka ihop de här musikerna på en längre turné?
Lite så är det såklart. Jag jobbar med de bästa och alla vill ha dem. Men jag är väldigt tacksam över att ha hittat de här människorna som gillar vad jag håller på med och vill vara med och göra vad de vill.
Albumet heter ”Vestigia Terrent” (latin för uttrycket ”spåren förskräcker”) och beskriver livet som du upplever det nu…
Visst är det så och så är det alltid. Man tecknar en bild av var man befinner sig.Det är viktigt för mig hur jag sammanfattar en skiva med en titel. Så jag var väldigt glad när det här uttrycket Vestigia Terrent dök upp. Tyckte att det var precis rätt. Uttrycket Vestigia Terrent nämndes i ett par olika sammanhang samtidigt. Min pappa som ung hade med sitt killgäng producerat ett vin som hette så. Han dog för snart ett år sen och jag fick då veta det, men också att det här uttrycket var min mormors favorit. Det kommer ifrån en antik fabel av Aisopos som handlar om en räv som inte vill gå in i lejonkulan för det finns inga spår som leder ut därifrån. Alla spår går in. Jag tycker det är en spännande bild när man ser tillbaks på sitt liv nu, har man varit så klok som den här räven? Jag har nog inte det.
Man har gett sig in på saker som man kanske skulle ha förstått inte var det smartaste…
Många gånger, verkligen. Skulle man tänka så varje gång så kanske man inte skulle våga göra nästan nånting.
Plattan kommer att ges ut både digitalt och på vinyl, har du då lagt ner mycket tankemöda på hur låtarna ska ligga på vinylen?
Oh ja! Det blev många mailtrådar kring det. Vinylen blir som två enheter där det gäller att bygga upp nån sorts dramaturgi så att det händer nånting och känns intressant. Vi har två olika låtordningar, en digital och en för vinylen.
När du skriver musik, kommer texten för sig eller både musik och text samtidigt?
Jag gör alltid musiken först. Jag tar min gitarr eller sätter mig vid pianot och spelar. Sen så långsamt utkristalliserar sig olika delar i låten. Vers, refräng, melodier osv. Det är det jag tycker är det roliga och som tar mest tid. Sen är det lite svårt med text. Den kommer ofta till väldigt sent. I flera fall har det varit så att jag står i sångbåset och kommer på de sista orden. Orden måste svänga, de måste fungera rytmiskt och även med tonerna. Vokaler och konsonanter är viktiga. De måste såklart även vara betydelsebärande. Kan inte vara blaj.
Är det därför du valt att skriva på svenska?
Det kan man nog säga. Jag skriver på det språk som jag behärskar bäst och det är lättare att då hitta rätt på svenska.
När man skriver texter så sent i processen är det då svårt att minnas dem när man framför dem live?
Inte nödvändigtvis. Nu har jag de senaste åren fått lite blackouter när det gäller gamla låtar från tidigare skivor. De gamla låtarna lyssnar jag inte på. De som man just har spelat in tenderar jag att lyssna på jättemycket under inspelningens gång för att man funderar på pålägg, mixningar, sångljud osv. Man jobbar med dem genom att lyssna, tills allt är klart. När pålägg, mix och mastring är klara, slutar jag, men fram tills dess lyssnar jag så otroligt mycket att texterna sätter sig.
Först ut från plattan var låten ”Psalm” som du släppt som singel, vad gjorde att du valde just den låten?
Jag kände att den var lite hittig och att den hade en melodi som kanske tilltalar folk. Tycker även att den blev väldigt fin, den bär med sig hopp och därför är jag väldigt glad att vi valde den. Den har ett allvar, men ändå lättsamhet och tröst.
Känns det svårt som artist, efter att man varit borta några år, att välja singel så att man uppmärksammas igen?
Jag tänker nog inte så. Jag bara gör musik och sen är det väldigt roligt när det blir bra. Det räcker för mig, det är hela grejen känner jag. Sen vill man så klart ge ut det och få spela det live. Det är så klart roligt när folk gillar det man gjort, men jag har aldrig kunnat utgå ifrån hur det ska tas emot.
Det blir mer din konstnärliga ådra som får bestämma?
Ja, så är det för mig. Såklart hoppas jag att folk vill lyssna på det och att det kan vara till nån nytta.
En låt på ditt album som jag fastnat för är låten ”93”…
Kul att höra. Vi hade inte så stora förhoppningar på den. Det är en hyllning till Elton John och min barndoms somrar.
Finstämda låten ”Är han också död nu”, vad var upprinnelsen till den?
En nära familjemedlem gick bort under väldigt tragiska omständigheter för några år sedan. Jag ville sätta ord på vad han varit för mig och på alla små upplevelser som blir hela livet.
”Melodifestival” är ett annat spår. Har texten en dubbelmening?
Det här är den låt jag tänkte vara med i melodifestivalen med, men så blev det inte. Den är skriven för tio år sedan och har alltid varit Reine och Fredriks favoritlåt trots att vi inte fick till den under inspelningen av ”Anna Själv Tredje”. Det är en härva av melodier. Sånt jag gillar.
”Olåt” låter inte som nåt oljud i mina öron, hur kom den titeln och låten till?
Låten kom till hemma som vanligt, men den här versionen växte fram i studion genom Josefin Runsteen, Johan Graden, Reine Fiske, Lars Fredrik Swahn och mig. Titeln syftar på texten som kontemplerar över vissa missförhållanden.
Vilka är dina egna husgudar?
Författarna Saarikoski, Knausgård och Tikkanen. Jag har läst alla Ulf Lundells böcker utom Jack. Hans böcker har jag tyckt mycket om. Bodil Malmsten. Musikaliskt är det mycket de jag fått glädjen att jobba med på skivan. Runsteen, Graden och bandet Dungen är mina idoler. Ella Fitzgerald, Maria Callas så klart. Och mycket annat.
Men du blev inte starstruck när du skulle spela med Dungen?
Det var väldigt svårt första tiden, men det är nu femton år sedan. Då tyckte jag att det var jätteläskigt för de var så coola, tuffa och hade varit på USA turné. Jag var osäker och nervös första gångerna vi repade, men sen när jag fick känslan av att de förstod vad jag höll på med försvann nervositeten. Det blev så fint när de tolkade mina låtar och jag är fortfarande väldigt tacksam över att jag får spela med dem.