No hard feelings, bara feeling med Baskery

Reklam

De tre systrarna Bondesson som utgör bandet Baskery är tillbaka med ett nytt album. Coyote & Sirens släpptes i oktober efter en lång väntan. En lång väntan för både bandet och deras fans. Vi frågade Sunniva lite om vad det hela berodde på, fick några tips till nya artister och svar på frågan vad banjopunk står för.

Ert skivomslag innehåller en polisbil med texten STHLM. Beror det på att ni ursprungligen kommer ifrån Stockholm?

Vi är födda i Stockholm, men våra föräldrar är ifrån Haparanda och Kalix. Absolut så är vi ett Stockholmsband. Hela skivan är inspelad i Los Angeles, låtarna är gjorda i USA, så det var bara en liten minidetalj för å muta in flaggan. Vi är så klart stolta över var vi kommer ifrån. Sen var det lite roligt för vi har inte den traditionen i Sverige att man skriver på polisbilarna var de hör hemma. Men det gör man i USA.

Men det är lite annorlunda med stater och län som vi har…

Ja det är som att åka till olika länder när man korsar olika stater i USA. De har olika regler. Vissa stater har fortfarande dödsstraff. Nästan som olika tidsåldrar.

Tiden mellan nya skivan och föregående har dragit ut på tiden pga av, vad jag förstod, skivbolagskriser…

Det hade redan tagit ganska lång tid för oss eftersom vi flyttade till USA och började jobba med en ny förläggare. Den kontakten ledde sen till ett skivkontrakt i Los Angeles med Warner. Då förstod vi att det kommer att ta längre tid för de har en annan procedur för att göra skivor. Direkt efter att vi signat började vi prata om att vi ville spela in, men då ska man hitta en producent, en studio. Man måste samla på sig en massa låtar. Bara för att man får ett skivkontrakt så betyder inte det att man får göra en skiva. Det är ganska många artister som signas och sen sitter man lite fast där tills bolagen känner att man är mogen. Vi jobbade väldigt hårt för att komma igång med skivan. Själva inspelningen gick snabbt, men från det vi började tills nu så har det gått fyra år. Det är definitivt den längsta processen vi har gått igenom. Vi har väntat i nästan ett och ett halvt år på att få tillbaka rättigheterna på det här materialet. Så det är inte fyra års tid av att man har jobbat med musik, utan det har varit en rättstvist.

Den tråkiga biten…

Ja, men vi hade nog inte velat vara utan det här äventyret ändå. Man har blivit många erfarenheter rikare också. Sen var vi beredda på att det skulle kunna hända lite vad som helst om man skriver på ett skivkontrakt med ett av de största bolagen. Det är naivt att tro att det skulle vara guld och gröna skogar, utan det var hårt arbete. Omkring 90 procent av alla skivor som görs på stora skivbolag släpps inte. Så det är en ganska liten procent som kommer ut av allt inspelat material via deras kanaler. De har ingen skyldighet även om det finns sådana paragrafer i kontraktet om ett release comitment. De ska släppa skivan inom en viss tid, men de kan bryta det kontraktet. Då upphör kontraktet att gälla och då har man förlorat allt då de har de flesta fördelarna i kontraktet.

Med tanke på det här strulet med Warner, har du något tips till nya band?

För det första så ska man nog behålla sina egna rättigheter. Skriva över så lite som möjligt på skivbolaget. Å andra sidan, om man vill vara med i leken får man leken tåla. Kontrakten är inte skrivna för artistens bästa. Man ska ha en advokat, det hade vi, det är jätteviktigt när man skriver på kontrakt. I Sverige finns Musikerförbundet och Stim. Är man ansluten kan man använda sig av deras advokater. Se till att man har en vettig chans att ta sig ur ett kontrakt. Man behöver vara utbildad och veta vad man ger sig in på. Har man ett förlag så ska man inte skriva sitt personliga namn utan ett kontrakt som artist, för då har man lite lättare att behålla rätten till de låtar som man inte har skrivit till det projektet. Alltid bra att ha ett eget företag för då kan man skydda sig legalt. Så man slipper vara personligt ansvarig om man skulle bli stämd t ex. Ska man hålla sig kvar i branschen så måste man vara företagare och kunna sin företagsekonomi. Bolagen brukar säga att de vill ha utbildade artister.

Ni satsar helt på en egen utgivning nu i ert egna bolag?

Ja det gör vi. Det har lite olika anledningar, men främst för att när man släpper en skiva som har tillhört en annan. Det är Warner som har bekostat allting och de har gett oss rättigheterna att släppa materialet. Det är ganska komplicerat då man ska avräkna en del till dem. Man kan säga att man hyr materialet av dem. Då tyckte vi att det var enklast om vi gjorde allting själva. Vi har licenserat till ett franskt skivbolag som vi har jobbat med i flera år. De ville så himla gärna vara med. Förutom Frankrike så kör vi hela biten själva. Det funkar för att de flesta idag streamar musik. Hade det varit för tio år sedan hade vi inte kunnat stå för distributionen själva. Nu är försäljningen av fysiska exemplar så låg. Man behöver inte hålla nåt stort lager.

Ni släpper skivan på vinyl…

Precis. Det kändes helt rätt. När vi mastrade skivan i Los Angeles så fick vi göra en vinyl direkt där. Det var en liten överraskning. När man har så högkvalitativ inspelning, det mest välarbetade och exklusivaste kvalité vi haft, då vill man lägga det på vinyl för att kunna höra hur bra det faktiskt låter. Så det var bestämt från början att vi skulle göra vinyl. De är för fansen och de närmaste. Vinylen har kommit tillbaka ganska mycket nu på senare tid. Man får hoppas att det håller i sig. Jag tycker fortfarande att CD eller vinyl är något speciellt att ha. Så vi kommer att fortsätta med det ett tag till.

Det är ni tre systrar som hanterar alla instrument på skivan…

Det är två gäster som spelar fiol på första låten. Det är de enda förutom oss tre som är med på skivan.

Foto: Jeaneen Lund

När man lyssnar digitalt så får man inte reda på vilka som är med på skivan…

Nej just det. Det är en ganska intressant tanke, för det är information som försvinner.

Er turné är på gång och ni reser genom Storbritannien,USA och Spanien. När får vi se er igen i Sverige?

Februari Mars kommer vi att köra Sverige igen. Det kommer nog att bli en ganska stor turné, tror jag. Vi tycker att det är jättekul att spela i Sverige.

Ni kallar er musik för banjopunk…

Det är så paradoxalt med en banjo och punk. Det instrumentet är så långt ifrån punk som man kan komma, så det är inte själva musikgenren punk utan mer attityden. Att inte vara så traditionell och följa reglerna. Uttrycket kanske låter hårdare än det är, men det finns mycket banjo kvar i soundet när vi spelar live. Det kommer nog följa med oss genom hela vår karriär.