Timo Räisänen bjuder in till ”En Timokonsert – Tre konstellationer”

Reklam

Med en stark närvaro på scen och personliga låtarrangemang har Timo Räisänen tagit positionen som en av landets främsta artister, inte minst på scen. Hans ”En Timokonsert – Tre konstellationer” har under hösten gått för utsålda hus. Då det finns ett stort intresse för Timo, så blir det upp ytterligare två konserter i Göteborg på vårkanten, den 10 och den 11 maj på Kajskjul 8. 

Din En Timokonsert som du sätter upp på Kajskjul 8, kan den eventuellt spilla över på övriga landet?

Jag tror det. Grejen är det att jag blir alltid lika förvånad när det går så bra för mina konserter. (skratt) Jag sitter ute i skogen med min jättehund och gör min musik, planerar olika saker och sen helt plötsligt så kommer de här konserterna över mig och så går det jättebra . Då blir jag alltid lite chockad. Att det sålde slut i Stockholm och Göteborg har jag precis kommit underfund med. Så svaret är att det är en dröm att få ta ut det här i landet. Det hoppas jag verkligen.

Hur skulle du vilja beskriva konserten?

Det var en fantastisk trevlig konsert att göra. Den spänner över så många olika genrer, känslolägen och det är en lång konsert med jättemycket olika stilar . Det är allt ifrån väldigt tystlåtet med gitarr och mig till fullt band och punklåtar, sen så är det mycket större arrangemang med stråkar och blås. Fantastiskt kul och utmanade.

När det är så många inblandade, är det svårare att dra runt?

Ja, det blir det väl kanske. Som tur är så slipper jag ta i det där över huvud taget, det får andra lösa.(skratt) Jätteskönt. Det är väl att det blir lite dyrare . Man får hyra två minibussar istället för en osv. Samtidigt är En Timokonsert mer en dröm än en pengakossa. Det är väldigt kul att få göra det i det stora formatet. Och få dela det med olika sorters publik.

Du kör Ted Gärdestads låtar i mitten av konserten, vad har Ted betytt för dig?

Ted har under min uppväxt och mitt liv inte betytt ett jota. Jag är född försent och född in i helt fel familj. Bägge mina föräldrar är invandrare och var tämligen ointresserade av den svenska kulturen. De tänkte att vi barn skulle få den svenska kulturen genom skolan, så de var noga med att ge oss barn av sin egen kultur. Dvs. indiskt, brasilianskt och finskt. Även lite arabiskt. Min mamma växte upp i Libanon. Jag hörde väl Ted Gärdestad för första gången i högstadiet och tröttnade oerhört snabbt på det eftersom det bara var radioskval för mig. När låtar spelas för mycket på radio, så blir en som jag negativt inställd.

Trots det så har du tagit med dem i showen…

När Martin, som är min partner i det här projektet, kom med idén så tyckte jag att det var det löjligaste jag hade hört. Någonsin. Det fanns inte på kartan. Men han gav sig inte. Han skickade en spellista med sin idé av vad som är best of Gärdestad. Första låten på listan var Viking. Jag smalt som en italiensk kaffebryggare som man har glömt på spisen. (skratt). Det var skithäftigt. Jag har alltid haft det här att jag gillar att få olika sorters känslor att mötas. Jag tycker att det är häftigt med supersorgliga texter som sjungs till jätte, jätteglada låtar. Att man så att säga knyter snaran samtidigt som man dansar schottis. Det finns mycket av det i Teds musik. Jag blev väldigt intresserad och väldigt tagen av hans livsöde under ett år där jag höll på som mest med Ted. Och nu är han en del av min repertoar, med superviktiga låtar för mig.

Det blir inget udda samarbete framöver? Du spelade tillsammans med In Flames en gång.

Ja det gjorde jag. Udda samarbeten är jag alltid öppen för. Just nu är jag och har varit inne i en period av mer självrannsakande artisteri. Jag står väl i startfaggorna för att börja skriva en ny skiva. Ska börja med det i vår. Det är en process som har blivit oerhört mycket svårare och mycket mer introvert genom åren. Varje gång jag får feeling så måste jag varna människor om att nu kommer jag att börja skriva och då kommer jag ha perioder där jag är totalt omöjlig att umgås med. De perioderna är ganska korta och folk runt omkring mig har ganska stor förståelse.

Foto: Jonatan Färnström

När du framför kritik så skriver du ingen på näsan utan framför det med humor, har du nån förebild till detta eller är det något eget?

Jag har ju egentligen inga stora förebilder. Jag har alltid låtit min musik komma av hur jag själv känner och vad jag upplever. Musik har alltid bytt mycket för mig, men när jag ska tolka musik så gör jag det gärna rätt av. Så det är inte så att jag har blivit superinspirerad av vissa artister. Det här kanske låter superpretantiöst, men jag tycker att jag är lika inspirerad av promenader i skogen och shoppingturer på stan som jag är av Bob Dylan. I början av mitt skrivande så var det en ganska aktivt tanke att det skulle vara så. Jag försökte skriva av den exakta stunden som hände , men inte försöka beskriva stunden utan att försöka beskriva något helt annat, men genom den stunden som jag precis upplevde. Det var många såna projekt som jag hade för mig. Störda projekt! (skratt)

Det kanske gör att man låser sig om man bestämmer sig för en sak på det sättet?

Ja, men samtidigt att ha dogmer är ganska befriande också för man får en riktning å gå på. Om man varierar sina förutsättningar så blir det inte låst.

Du har skrivit på både svenska och engelska, vilket föredrar du?

Engelska är ju mycket, mycket lättare. Dels så är det mitt första språk och sen är det lättare att gömma sig bakom ord som låter fräckt. På svenska så låter nästan ingenting fräckt. Så jag föredrar faktiskt att skriva på svenska även om det är en mycket svårare process så blir penseln så mycket finare. Det är så mycket roligare att behöva precisera, för det blir mycket vassare. Resultatet blir mycket skarpare. Och det tycker jag om. Har man nånting att bearbeta så är det lika bra att göra det ordentligt.