Nynningen kommer igen

Bra fråga. Allting har sin tid och Nynningen var ett band som jag var med och startade 1971. Man kan säga att det fanns fyra stycken upplagor av bandet fram till 1980. I början var vi en trio, Bertil Goldberg, Totta Näslund och jag. Sen blev vi en liten elektrifierad grupp som gjorde ”För full hals” och blev mer musikteaterinriktat. Efter det tog vi med två nyexaminerade skådespelare från scenskolan, men Totta gick över till Nationalteatern. Jag flyttade sen till Luleå 1976 och bodde där i fem år, under tiden fortsatte bandet med en ny sångare. Under sista året 1980 var jag med. Efter det blev det så att Tottas bluesband började spela och efter det kom Nationalteaterns rockorkester. Folk började göra andra saker. Själv började jag jobba på Dalateatern som skådespelare och med teatermusik. Livet går i någon sorts spiralform, man kommer tillbaka till samma ställe som man varit på förut. Fast några våningar upp. Nu är vi alla tillbaka i det läget att vi känner: -fan va roligt det här är.

Ja och det blir bara mer och mer. Vi är fullbokade i sommar.

Klart att det kommer många som är gråhåriga 60 åringar som dansar och lyssnar. De som var med på sjuttiotalet. Det som är så roligt är att det finns så många yngre som kommer och lyssnar. De har upptäckt den svenska musiken från sjuttiotalet. Det är inte bara Nynningen utan många andra grupper som fått en revival. När vi spelade i Stockholm kom det fram två långhåriga killar i tjugoårsåldern som ville köpa och få skivan signerad. Då frågade jag dem om de spelade själva. Absolut, svarade de. Vad heter erat band då? Då blev de lite förlägna och såg på varandra: Skrot och korn. Det var som om att jag skulle ha kunnat mött mig själv när jag var tjugo år. Man glömmer bort att man blir äldre och så länge man orkar med är det skitkul.

Vi har så kul när vi spelar och många har uppmärksammat det. Musik är glädje, livskraft. Det är ingen nostalgiresa som vi är ute på.

Vi tog upp det där vi slutade 1980. Vi har blivit bättre som musiker och klokare som människor. Jag tror också att den musiken som vi gör engagerar både textmässigt och musikaliskt. Det är inga standardlåtar eller enkla låtar utan de kräver lite av lyssnarna. Tror att behovet av det är ganska stort idag. Upplever att mycket musik är standardiserad och utslätad.

Jag skriver de flesta av låtarna och har alltid gillat lite märkliga ackordgångar och oväntade takter. Mitt arv är i 60- 70tals rocken med Zappa och experimentell musik. Tycker att det är ett inslag som måste finnas samtidigt som vi har med t ex country i nån låt. Vi är barn av vår tid och vi växte upp på 60-, 70talet.

Ja faktiskt. Jag råkade lyssna på det albumet för ett par månader sen när vi jobbade med livealbumet och insåg att det är jättebra låtar på det där albumet. Låtar som är filosofiska, kritiska mot ismer och etiketter. Det är många låtar som där som man skulle kunna spela idag, känner jag.

Ja du. (skratt) Det vore väldigt intressant att spela hela det albumet från början till slut. Vi får lägga in det i agendan över allt vi ska göra framöver. Vi har många idéer. När vi började för två år sedan på Pustervik så spelade vi hela vårt andra album ”Full hals”.

Sven är en av mina ungdomsidoler. Jag jobbade med Sven på folkteatern 1986 och vi har lärt känna varandra under åren. Så han har gått ifrån att vara min ungdomsidol till att bli min vän. När han gjorde en platta för ca fyra år sedan så hade han med en tonsättning som jag har gjort till en Kent Andersson dikt vid namn Vingen. När vi gjorde en turné förra året så gjorde vi den tillsammans med Sven och en tjej som heter Matilda Magnusson. Det blev tio konserter tillsammans. Inspelningen är från vår avslutningskonsert på den turnén. Till sommaren ska vi ut igen med Sven.

Man påverkar inte folk på det sättet. Jag tror inte att man kan förändra folks livsinställning, även om det finns vissa låtar som har betytt mycket i vissa lägen. Tror att Mikael Wiehe har en möjlighet att påverka i den egenskap han är låtskrivare. Tänker på en låt som ”Det här är mitt land”. Man kan vara med i nåt slags debatt, kan man säga. Mer att man kan väcka tankar.

Först så gjorde vi en singel ihop med Älvräddarna som hette ”Rädda Kalixälven”. Då fanns det diskussioner om att man skulle bygga ut den. Sen hade vi ett val och då använde sig Folkpartiet av den låten i sin propaganda. Man menade att man skulle rädda Kalixälven och istället bygga ut kärnkraften. Då kände jag att det var inte riktigt så som den låten skulle användas. Då gjorde vi plattan ”Anti-kärnkraftverk” för att hämta hem låten igen. Det hela handlar om hur vi hushåller med vår energi. Det här var under en tid på 70talet när man satte in elvärme i alla hus, man hade en konstig syn på elanvändning. Vi var med och förespråkade att man skulle tänka hållbarhet och alternativa energikällor som vindkraft och solkraft, men vi blev väldigt hånade för det då. Tittar man på hur det ser ut idag så har tiden kommit ikapp oss. Nu handlar det om att hitta alternativ och hålla nere energiförbrukningen.

Ja, Häjkån Bäjkån. Jag tyckte det var en väldigt undansatt, men viktig del av svenskt kulturliv. Det har blivit åtta plattor med Häjkån Bäjkån.