Djurparken är gruppen som de senaste åren gjort sig ett namn som ett av Sveriges mest nyskapande och intressanta musikkollektiv. De reser världen runt för att skriva och spela in sin elektroniska mash-up av elektroniskt baserad pop och hiphop i hemmabyggda studios i allt från toaletter i Indien, till bardiskar på Jamaica. Inför videosläppet till låten Sista Dansen fick vi oss en pratstund med Gustav Elveros.
Singeln, Sista Dansen, är det en vemodig låt?
Det är en hyllningslåt till livet i sin helhet som innehåller både gott och ont. Första versen handlar om en vän till mig som tragiskt gick bort i en misshandel 2011. En av mina bästa vänner. I den versen så ville jag sätta ord på hur det kändes då och hur det känns idag. Men låten handlar också om nära och kära som man har kvar och själva poängen handlar ju om att ta sista dansen med någon. Vem skulle man välja att göra det med? Så det är både sorg och hopp. Det är alltså ganska signifikativt för hur livet kan vara i allmänhet.
Är det lite av en uppmaning att man ska ta tillfället i akt medan man har chansen?
Exakt.
I tidigare låtar som ni har släppt, finns det allvarligare teman i dem med?
Vi gör låtar med olika teman och försöker alltid utmana våra idéer om vad de ska handla om. Av de låtar vi hittills släppt så är nog ingen den andre lik. Varken dess musik eller vad texterna handlar om. Men vi har nästan alltid ett djupare budskap bakom, även om folk inte alltid uppmärksammar det. Även om det är en skön och trallvänlig låt så finns det nästan alltid en seriös och allvarlig underton bakom allt det. Men det är ganska väl sminkat, om man säger så.
Ni vill inte sticka det i ansiktet för tydligt?
Nej, vi gillar att vara lite underfundiga och ge lyssnaren nånting att fundera på. När man själv lyssnar på musik så gör man ju också sina egna betraktelser om låten och finner sina egna tolkningar i den. Extra kul när man hittar saker som man tänker att kanske inte så många har lagt märke till, då blir det liksom extra spännande. Så försöker vi många gånger tänka. Att man måste kunna ta till sig budskapet, samtidigt som det ska finnas russin i kakan. Det ska inte vara rakt på, det blir lätt tråkigt.
Foto: Pressbild
Ni har en låttitel som handlar om att få någon att lägga ner sin mobil…
Det är verkligen telefonen som är vår stora tidstjuv idag… Den möjliggör en massa bra saker, framför allt att hålla kontakten med folk. Man märker dock också baksidan som växer fram. Titeln på låten kändes som en träffsäker rad för att beskriva vår nutid. Att ett verktyg som egentligen var tänkt att kommunicera med varandra har blivit nånting som skymmer vad som sker i vår närhet. Då tänkte vi att om man kan få nån att lägga ner sin telefon, då har man verkligen fångat någons uppmärksamhet.
Ni omnämns som ett musikkollektiv och inte som en grupp, vad kommer det sig?
Jag vet inte om det där mest bara har blivit en grej i media. Hela tanken från början var att göra musik ihop och vi ville att alla ska kunna få göra det de vill göra och det de är bra på. Det är så mycket mer inom ”musiker” än att skriva musik. Man ska hantera sociala medier, boka spelningar (även om man har ett bokningsbolag så är det mycket runt om), ta fram grafiskt material som omslag och videos… Djurparken är en fast konstellation på sex personer, varav vi är fem musiker och har vår stjärna Rasmus som gör i princip all grafik och rörligt material. Så ett kollektiv beskriver att vi är olika personer. Vi tycker så klart inte alltid likadant kring vilken riktning t ex en låt ska ta, men vi har över tid hittat ett mycket bra arbetssätt som gör att alla får sin röst hörd. Många gånger är det ju alla våra olika idéer som gjort att låten blivit som den blivit. Det är en lång resa vi har gjort under lång tid som har gjort att det blivit så.
När började ni känna varandra?
Allt går tillbaka till en vilja av att göra musik ihop. Göra något nytt som inte hade gjorts förut. Vi kom alla från olika bakgrunder rent musikaliskt där nån av oss har jobbat med rock, nån annan med hip hop, den tredje med reggae osv. Även på lite olika nivåer inom musiken. Det som sydde ihop oss från början var så klart ett brinnande intresse för att göra musik. Men det som i slutändan gjorde att vi fortsatt göra detta är ju den personkemi som uppstod tillsammans. Vi är bästa kompisar idag och det är nog framförallt anledningen till att vi vill fortsätta göra det vi gör. Det är det som är grunden till det hela. Första gången vi träffades och umgicks ordentligt var konstigt nog när vi stack till Indien och spelade in våra första låtar.
Hur kom det sig att ni hamnade i Indien?
Vi hade gjort ett jobb som gav oss en liten slant och fick då ideen att åka iväg för att verkligen försöka skapa ihop. En av bandmedlemmarna var redan i Indien för en längre resa så därför åkte vi just dit. Väl på plats så jobbade vi tio dagar i sträck. Där gjorde vi vår första singel, vilket ledde till att vi fick kontrakt med Universal Music.
Var det inte en tuff tid att vara så tätt inpå varandra?
Vi blev nog alla uppslukade av hur bra våra personligheter klickade och att musikskapandet var så kul tillsammans. Jag var faktiskt lite orolig innan resan och tänkte ”Tänk om de andra inte alls vill göra musik utan bara vill hänga på typ en strand” haha. Men det som funkade så bra var att vi alla var lika fokuserade. Vi satt från morgonen till sent in på natten och gjorde musik hela tiden. Det var då vi förstod att det här var vårt sätt att göra musik på och det har sedan dess det blivit vår grej. Vi åker iväg en eller två gånger per år på en längre resa och så gör vi musik då. Många av oss har relationer, andra vänner, kanske ett jobb och då kan livspusslet vara svårt att få ihop. För att få fokus behöver vi åka iväg och dedikerat jobba med musiken.
Men då blir det mer än en singel per resa?
Senast var vi i Skellefteå i sju dagar och kom hem med två, kanske tre singlar. På Jamaica var vi nästan i tre veckor och då blev det fem, sex spår på vårt debutalbum.
En resa är inte hur billig som helst, så det gäller att singlarna går bra sen?
Så är det så klart, samtidigt kan man inte fokusera alltför mycket på hur singlarna går. Vi vill skapa musik som vi tycker om och sen älskar vi att vara ute och spela live. Det är ju då man får nån sorts feedback tillbaka. Spelningarna är så klart också en viktig inkomstkälla för oss så att vi kan åka iväg på nya resor för att göra nya låtar.
Era låtar finns enbart digitalt?
Vi har inte tryckt upp nån skiva, vilket till viss del också har att göra med att nästan ingen har kvar nån CD-spelare längre. Det är i bilen som man har möjlighet att lyssna på CD idag. Vi släpper allt digitalt idag och det är känns ganska bra då man också slipper produktionskostnader etc.
När ni samarbetar med andra artister, får de vara med och bestämma i processen då?
Absolut! Det är jätteviktigt, i slutändan ska alla vara nöjda med resultatet. Tex så gjorde vi tre låtar med JOY M’Batha, varav till slut en låt var den vi alla ville släppa. Det är så klart ett kompromissande genom hela samarbetet då alla musiker bara vill släppa något som de kan stå för.
Djurparken låter hälsa att Sista Dansen bara är den första av flera nya släpp som kommer under 2018, och att vi kan förvänta oss flera spännande artistsamarbeten och livespelningar under året. Det är något som vi ser fram emot.
