Det extraordinära sjumannabandet Billy Momo

Intresset för Billy Momo började när jag snubblade över deras snygga omslag till skivan Seven Rivers Wild. Det blev en vinylskiva under armen från skivaffären. Men det var inte bara ett snyggt yttre utan även musiken tilltalade mig. Det gjorde att jag ville veta mer om sjumannabandet och fick tag i Orren (Oskar Hovell) som ställde upp och besvarade några frågor.

Ni började som en duo, men hade ni fler musiker med er i början?

Nej, det var egentligen bara Barba (Tomas Juto) och jag. Trummisen Gramps (Tony Lind) är brorsa till Barba, så vi lånade in honom en del i början och på plattan var han med på två låtar. Hotlips (Mårten Forssman) började vi känna under den tiden, så han är med lite också på vissa låtar. Preach (Andreas Prybil) var en gammal barndomskompis till Barba och de drev en restaurang ihop. Men det var mitt och Barbas band.

Måste vara bra att känna nån som har en restaurang så man får spela nånstans?

(skratt) Jag tror faktiskt att vi gjorde vårt första gig där. Då var det nog bara jag och Barba som körde. Kanske Preach hoppade in på nån låt. Det var många band som spelade på det stället. Hotlips kom in den vägen. Först spelade han i olika band och sen blev det mer att han bara drack.

Ni fick rädda honom från spriten?

Precis. Han håller på att beta av notan. (skratt)

Foto: Birgitta Haller

Pryddes era tidigare plattor av liknande snygga omslag som på senaste skivan?

Nej, nej. Den här senaste är det Robert Eldrim, som är fotograf och konstnär, som ligger bakom. Coffa (Christoffer Anderzon) har spelat ihop med en kompis till Robert. Sen spelade vi på en fest hos Robert och så sa han att han kunde nog inte betala i cash, men jag kan göra ett jobb åt er istället. Då tänkte vi att han kanske skulle ta ett foto av oss och det tyckte vi lät ok. Istället så gjorde han skivomslaget. Det tog honom ett bra tag över ett halvår att färdigställa. Det var nog det bästa gage vi fått. Det var första gången som vi kände att det var värt att trycka upp en vinylskiva. Vi kände att vi måste göra det. Kan inte bara släppa den på CD, det vore löjligt.

Omslag av Robert Eldrim

Efter er start med bandet så hamnade ni i USA…

Vi kontaktade ett förlag, Hype Music, och dem jobbar med synkar åt reklamfilm, film och tv-serier. Plötsligt hade vi fått en synk i TV serien Better Call Saul. Det var en stor grej för vår låt gick under hela trailern. Då fick vi lite igenkänning och så bjöd förlaget in oss till en festival i Napa i Kalifornien . När vi var där och spelade så träffade vi en del folk och gjorde några smågig i anslutning till det. Vi körde även en liten radiokampanj så det blev en del radiospelande runtom i staterna. USA är så stort så man har svårt att följa upp det.

Måste kännas skönt om det trillar in stimpengar som man inte har en aning om?

Jo det är härligt. Det är bra det där med synk överhuvudtaget, för det gör att man får in lite i alla fall.

Är det lätt att få spelningar när man är ett sjumannaband?

Det är absolut ett aber. Det är vanligt förekommande utomlands att folk frågar om vi inte kan komma bara några stycken. Det blir dyrt att ersätta alla för resan och ge oss ett gage som vi kan klara oss hyfsat på. Men det är också svårt för oss att komma på vem som man klarar sig utan i bandet. Men ibland har vi gjort spelningar där inte hela bandet har varit med, men det är inte alls lika kul. Man känner då att var och en är viktig. Det fattas något, speciellt i gruppens dynamik socialt.

Hur kom ni fram till namnet Billy Momo?

Jag och Barba var ute i skogen för att starta bandet och skriva lite låtar. Det var så det hela började. Vi hade trott att musiken skulle hamna i nåt r´n´b-aktigt projekt. Vi var ute på vischan och det var att hugga ved, elda is spisen, sitta på utedass. Då fick vi feeling på det där bonniga, det smög sig in i allt vi skrev. Då behövde vi ett passande namn för vi hade hittat ett gemensamt alter ego. Det blev ett hjärnspöke som vi drabbades av därute. Och Billy var lite Billy Bob. Momo är egentligen en förkortning av Monkey movment som är ett musikkollektiv som vi kommer ifrån från början.

Albumet släpptes i november 2016 och sen har det kommit en EP, finns den också i fysiskt format?

Bara digitalt, än så länge. Vi har pratat fram och tillbaka om att trycka upp den. Det är framförallt när man är ute och spelar så gillar folk att ha nåt. Men det är mycket en ekonomisk fråga. Väldigt många band går back på sina fysiska plattor. Men jag hoppas att vi kan göra någon fysisk variant på den också så vi har den och kan sälja den som merch.

Många musiker har svårt att leva på sin musik?

Så är det. Särskilt om man vill göra sin egen grej. Då har man inte så mycket att kompromissa med. Folk har även börjat ta det för givet att musik är gratis.

Er musikaliska bakgrund i bandet, är den ungefär densamma för er?

Barba och jag spelade ihop i drygt tio år med andra band. Före det gick vi gymnasiet ihop. Så där har vi limmat ihop ganska mycket på det. Jag är bassist från början och han är trummis. När vi startade det här så hade vi väldigt lika referenser. Vi hade lyssnat på mycket annat i tonåren. Men han och Gramps är brorsor så de har hört och utbytt musikinfluenser under åren. Gramps har jobbat som musiklärare och spelat lite överallt. Hotlips har mest hängt runt på öppna jam ställen och spelat med olika bluesband med sitt munspel. Coffa har jobbat som musiker mest av oss. Preach har sjungit i duschen.

Har ni olika influenser?

Det är väldigt olika. Gramps har snöat in på åttiotalet och gillar glam. Men han är sjukt bred och lyssnar på allt. Jag och Barba höll på mycket med hip hop, men vi har även stor fascination för rolig musik som americana och bluegrass. Hotlips lyssnar mycket på inspelningar från 20 talet.

Sen gör ni en egen mix av det?

Ja, på nåt sätt. Man har haft många perioder under sitt liv. När man var ung var det bara en sak som gällde. När man blivit äldre så har man kunnat ta del av allt man hört genom åren. Jag var tre när jag upptäckte Beatles och vi gillar deras sätt att skriva låtar. När jag skriver låtar så kommer det upp att jag har lyssnat mycket på dem hela livet.

Barba och jag hade en lång tid när vi hängde och spelade ihop. Då delade vi musikinfluenser med varandra i alla olika miljöer. Det gör att vi kan kommunicera det väldigt bra. Om vi håller på med en låt så kan vi snacka om att en viss influens där vi snackar om trumbeatet och sen en filmmusik influens där vi snackar om stråkarret osv. Vi förstår hela tiden vad vi menar fast det inte är en sån låt.

Händer det tex att den ena tycker Tom Waits och den andre Thåström?

Nej, faktiskt inte. Vi är oense om väldigt många saker, vilket inte är så ovanligt när man spelar så mycket ihop, men vi lyckas alltid bygga på varandras idéer och hitta rotiga ingluenser. Det kan dock ta sin tid innan man släpper iväg sin låt till nästa i bandet. Man har sin idé klar i sitt huvud och känner att man måste skissa ner allt först innan man visar den. Så den inte drar iväg åt nåt annat håll.

Albumet Seven Rivers Wild handlar om förändringar…

Det kan man absolut säga. Dels handlar det om en skilsmässa. Under skrivtiden blev jag farsa och sen handlar det om förändringar som man hoppas på. Förändringar som skildras på ett ganska mörkt sätt och en del som skildras på ett mer positivt sätt.

Att Seven är med i titeln refererar det till att ni är sju stycken i bandet?

Precis. Bandets styrka i varandra.

Och låten Drunktalk…

Det kanske du känner till?(skratt) Låten handlar om den tiden när Barba och Preach hade sin bar. Vi hängde mycket där. Man snackade mycket om gemensamma drömmar, saker vi ville uppnå. Men man drack ju lika mycket som man snackade. Planerna man haft kändes inte alls realistiska dagen efter. Svårt att säga om man hade rätt på kvällen eller morgonen.

Posted in Jörgen Fredriksson, Nöje.