Christina Kjellsson skapar uttrycksfulla texter i en adekvat musikalisk inramning

Christina Kjellsson, låtskrivare, artist, författare och folkbildare är en av våra mest uppskattade textförfattare. ”Blå moped” är hennes sjunde fullängdsalbum och släpps den 14 juni. Skivan är ett brokigt och mångfacetterat musikaliskt möte, mellan göteborgsmusiker som sammanstrålat i studion på Konstepidemin. Här finns exempelvis stråkarrangemang, Velvet Underground-influerade existentiella betraktelser och Anders Hagbergs sopransax. Låtarna präglas av detaljrikedom, ljus, svärta, skärpa, vemod och värme. Texterna handlar om dåtid och samtid i hemstaden Göteborg men också om livsvillkor i norrländsk glesbygd och en blå moped. Till sommaren är hon också aktuell när hon ger sig ut på vägarna i Värmland som en av artisterna på Packmopedsturnén.

Snart ger du dig ut på Packmopedsturné…

Nu är vi i startgroparna och ger oss snart iväg. Det känns jätteroligt och det är ett annorlunda upplägg. Kul att man lär känna de andra artisterna lite mer.

Det var lyckat med ditt albums titel ”Blå moped”.

Det var faktiskt en tillfällighet med titeln och det hela, för skivan har bytt namn flera varv. Men det landade på den här mopeden och precis när det var bestämt så hörde Göran Samuelsson av sig. Det var mycket som föll på plats.

Varför blev det just Blå moped?

Först hade jag tänkt att det skulle vara en platsbunden produktion. Så tillvida att miljöerna är fond så att säga. Sen tänkte jag att det är ju bara dumt. Sen funderade jag på vad är det egentligen man behöver och då kom jag på att det kanske är en blå moped. Man behöver inte så mycket mer. Särskilt inte om den är så där snygg. Jag hade egentligen tänkt en Puch Dakota för namnet, men också för att det var på något sätt bilden av hur det skulle vara att bli stor och självständig när man var liten. Är man bara tillräckligt stor så är det Puch Dakota som gäller. Jag har fortfarande inte fått tag på nån sån.

Men du känner dig stor i alla fall?

Ja, men inte vuxen. Det har jag kvar.

Du vill inte att man benämner din musik för visa, hur kommer det sig?

Jag är lite allergisk mot epitetet visa. Jag tycker att när det används så ska det användas med måtta. Det är väl snarare så här att genom ganska många år så har många kategoriserat mina låtar som visor. Jag har bara gjort ett par stycken visor. Det värsta är egentligen när man kallar mig för vissångerska för jag är varken vis eller sångerska. Kalla mig låtskrivare och varför inte artist.

Är det inte för att journalister gärna vill placera artister i olika fack?

Visst är det så. Jag tror att jag delvis hamnat i det facket då jag är en kvinna som inte målar mig. Då blir det visa för då tror de att man ska komma cyklandes med en korg med blommor och sjunga om sina barnbarn. Det ska jag inte! (skratt)

Du kör lite varierat stuk varefter som du känner för?

Jag försöker skapa uttrycksfulla texter i en adekvat musikalisk inramning. Ibland blir det visa, ibland blir det något annat. Försöker att ge varje text den kostym som den behöver. Texterna går först.

Då du lägger ner tid på dina texter, tar det lång tid att få ihop dina låtar?

Det kan det göra. Det kan ta år. Jag skriver ogärna. Jag går hellre till tandläkaren. För tandläkaren går över, men det gör inte skrivandet. Man får inget bokmärke efteråt utan det fortsätter hela tiden. Har jag tur så kommer en rad och då vet jag hur lång nästa rad ska vara. Då antecknar jag och sen kör jag stenhårt med ”rim” och rytm för då får jag en naturlig ”selektion”. Jag rimmar sällan på ordet vårdkostnader då jag av erfarenhet vet att det är nästan omöjligt. Jag sparar på anteckningarna på telefonen sen försöker jag värja mig. Frågar om det är det jag som ska skriva dig? Det är du svarar raden. Då svär jag och går en promenad, putsar fönster, vaccinerar mig själv och hunden, sen så kapitulerar jag, sätter mig ner och jobbar. Ibland kan rader liksom lägga sig i vägen för varandra. Jag slänger in dem förutsättningslöst i olika mappar. Ibland öppnar jag mappen och ser efter om det finns något som jag kan använda. Ibland har man tur.

Men då är det rätt så skönt när man äntligen har fått ihop låtar till en platta?

Den känslan slår allt! Då kan man nästan glömma hur hemskt det var så att man blir sugen på att göra en till. (skratt) Det finns en del som tycker att det är roligt att skriva. Det är avundsvärt. Just nu är det mycket vånda och lite verkstad.

Du har trots det skrivit böcker…

Jag har gjort en liten handbok i låt textskrivande. Jag har kurser i låtskrivande som heter ”rim och reson”. Sen har jag skrivit två romaner. Prosa, vilket är ännu svårare. (skratt) Men det är roligt att kunna varva. Mitt absolut roligaste jobb är de här låtskrivarkurserna. Då får man träffa skrivare från hela Sverige och ibland utlandet. Det är som en buffé av folk och deras texter, vilket är väldigt inspirerande.




Posted in Jörgen Fredriksson, Nöje.