Thomas Järvheden spelar Mr Warbucks i musikalen Annie

Efter att musikalen Annie gått i Malmö är den nu redo för Göteborgspremiär den första mars. Denna klassiska musikal underhåller hela familjen, med vacker musik, färgsprakande dansscener och en gripande historia i regi av Eva Rydberg, som 2005 själv gjorde rollen som Miss Hannigan. Nu är det Nanne Grönvall som axlar rollen som Miss Hannigan. Thomas Järvheden spelar Mr Warbucks och på scen kommer en stor ensemble och ett glatt gäng barnhemsbarn underhålla tillsammans med hunden Sandy. Vi fick möjlighet att prata med Thomas Järvheden innan nypremiären.

Har du själv gått och sett någon uppsättning av Annie?

Mitt första minne från Annie är också mitt första musikalminne. Jag var nog bara fem, sex år och stod och sjöng Annie med min bästa kompis i hennes husvagn. Tyckte att det var så fruktansvärt bra. Redan där kom jag i kontakt med den här musiken, men jag har inte haft tillfälle att se den musikalen. Har sett filmen såklart.

Känns det svårare eller lättare att vara med i en musikal som är så känd?

Det är nog lättare på ett sätt eftersom den nånstans säljer in sig själv. Handlingen är redan lite känd. Jag tror att startsträckan är lite kortare än om det hade varit en okänd musikal. Publiken fattar direkt vad det handlar om. Men sen har man så klart en hel del förväntningar att leva upp till. Så vi kan inte bara gå och ställa in skorna.

Foto: Cesare Righetti

Hur är det att jobba med Eva Rydberg?

Måste ge en stor eloge till Eva Rydberg. Fy fasen vad hon var noggrann med regin och repetitionsarbetet. Verkligen ingenting som har gått på rutin utan det är detaljutarbetat. Var enda grej!

Så hon har varit lite sträng?

Ja, men på ett bra sätt. Hon har en enorm pondus med sig med alla sina erfarenhetsår och kunnande. Man lyssnar på henne, barnen lyssnar på henne och det är inget att hon lindar in det i bomull utan hon säger precis vad hon tycker och tänker. Ingen tar illa upp utan alla litar på henne. Och vi har ju fått jättefina recensioner i Malmö och hoppas på lika fina när vi kommer till Göteborg.

Har Eva satt nån egen touch på musikalen eller följer den ursprungsmanus strikt?

Absolut kan man sätta en egen touch på det. Jag tror hon har tagit med sig delar från när hon spelade Miss Hannigan själv i två olika uppsättningar. Jag märker själv hur jag har utvecklat min roll under de 35, 40 föreställningar jag hittills har gjort. Samma sak gjorde hon med sin Miss Hannigan så till slut blev diamanten ännu mer slipad än den var från början. Det tog hon med sig nu när hon ska regissera Nanne Grönvall som ska spela den rollen. Men även sin bild av vad som är det fina med den här musikalen, vad är det sorgligaste, vad är det mest roliga och så drar man det så långt man kan åt alla olika håll.

Din egen roll har utvecklats under resans väg…

Precis. Jag är lite yrkesskadad från min genre. Jag är ju komiker sen 20 år tillbaka. Mr Warbucks som jag spelar är egentligen ingen rolig karaktär. Det lustiga med honom är att han är så himla torr och tafatt med barn. Jag har utvecklat och även funderat på hur maximerar man det lustiga med honom. Så min karaktär är roligare nu än när jag började. Sen blir man bättre å bättre på att sjunga. Jag tror att man är som bäst efter en trettio föreställningar skulle jag gissa.

Så då ska man inte gå på en premiär?

Jo, för då finns det en annan magi. Det finns en nerv i det, vilket också är väldigt fint. På vår första premiär kunde man höra en knappnål falla när det var som mest sorgligt i vissa scener och det var en sån elektricitet i rummet. Folk grät. Det var allt upphöjt till tio känslomässigt. Så nog fasen ska man gå på en premiär…. och trettionde gången.

Att det är så många barn med i föreställningen gör det att det blir lättare eller svårare?

För mig är det bara en fördel. Inte bara för att jag älskar att jobba med barn och har tre döttrar själv. Det finns en sån härlig energi, spel- och livsglädje där som smittar av sig på en själv. Det känns busigt och levande med de här barnen. Vi har två gäng med barnhemsungar som alternerar. Efter två föreställningar på helgen så byter vi gäng. Det hjälper också till med energin, man får en ny schvung i det hela när det kommer ett nytt fräscht gäng. Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att det är fantastiska nummer, fantastisk handling och alla som är med musikalen är fantastiska. Men det är barnen som är det största utropstecknet. De är så sjukt duktiga att publiken efteråt uttrycker att de inte förstår hur barnen kan vara så duktiga.

Nu när ni har spelat ihop såpass länge, blir det att man gör nåt bus eller får nåt infall på scenen?

Tyvärr är det ju så. (skratt) Det föll sig efter en tjugo föreställningar när alla kunde sina repliker som rinnande vatten, då började folk att busa med varandra. Försökte göra små bus för att andra skulle brista ut i skratt på scenen. Och det får man ju inte göra. Parallellt som man spelar sin roll måste man hålla sig för skratt, för att nån annan jävlas lite i smyg. För nån vecka sen kom vi överspänns om att vi måste lugna oss med sådant. Nu är vi 100 procent professionella igen. Busen sker bakom scenen istället. Bland annat så brukar jag och en tjej i ensemblen när vi får stå och vänta på ett ställe där det är ganska mörkt, då brukar den som gömmer sig först skrämma den andra. Det är skitläskigt för det är så mörkt där. Man vet inte om hon står där eller om man själv är den som är där först. Det är bättre att busa bakom scenen.

Är det mer vanligt att man busar på scenen när man gör komiska saker?

Absolut. Då är det bara en fördel att det, inom citationstecken, lever på riktigt. Man är här och nu i stunden. Då kan man jävlas med de kollegor som ska upp före eller efter, man roastar varandra. Jag brukar stå i baren på Norra brunn och ropar lite när kollegerna kör. Det brukar uppskattas om man busar till det lite. Men i en musikal eller en teaterpjäs då är det det manuset som finns där och man får i princip inte gå ifrån det vad som än händer.




Posted in Jörgen Fredriksson, Kultur.