Utstuderad snålhet som kan bita tillbaka

När jag för ca ett halvår sedan läste om hur Tesla hjälpte flyende som hade köpt deras bilar med den mindre batterikapaciteten att undkomma orkanen Irma genom att låta deras batterier få en högre kapacitet tillfälligt, slog det mig att detta påminner om floppydiskarna i datorernas början. För er som minns så var det då små pappkonvolut som det låg tunna plastskivor i. Dessa hade ett väldigt begränsat lagringsutrymme. Men det gick även att köpa sig dubbelsidiga lite dyrare med det dubbla utrymmet. Skillnaden mellan enkel och dubbel var att det på den förstnämnda sorten bara fanns ett utstansat hål på ena sidan medan det på de andra var hål på båda sidor. Det var bara att klippa ett extra hål på de enkelsidiga så blev de dubbelsidiga utan extra kostnad. Disken hade man redan. Liksom Teslaägarna bokstavligen sitter på batterierna.

Men nåt som är mer frustrerande är laserskrivarens toner. Enligt ett program på TV så har tillverkaren i sitt chip lagt in hur många gånger det ska gå att skriva med respektive toner. När den har räknat ner till noll så signalerar den att den är tom trots att så mycket som hälften av färgen kan finnas kvar.

Blir det då inte ett otroligt resursslöseri med alla toners som slängs?

Då har företaget räknat ut att du som konsument ska återsända tonern till dem så de kan fylla upp och återanvända dem. Eller snarare nollställa räkneverket. Det dumma är bara att de vill att du ska skriva ut en adressetikett att fästa på postförsändelsen. Hur ska man kunna göra det när tonern är tom?

 

 

 

Posted in Företagaren funderar.